being separated and nothing changes
Att ha ett distansförhållande kan vara så otroligt jobbigt, men samtdigt så obeskrivligt underbart. Jag har endast haft ett seriöst förhållande och det är förhållandet som jag har just nu, ett förhållande som än så länge har varat i 2 år och snart 8 månader. Vissa stunder kan verkligen vara hur jobbiga som helst. Till exempel de stunder då jag önskat att han varit precis bredvid mig och fått uppleva vissa händelser som kan inträffa i vardagen, de stunderna är verkligen jobbiga. När jag har saknat honom så mycket att jag inte vetat vart jag ska ta vägen. Men samtidigt har mitt distansförhållande tillsammans med min pojkvän gett mig så otroligt mycket glädje. De stunderna då vi träffas efter att inte ha sett varandra på flera dagar, när han står där och väntar på att få ge mig en puss. Då pirrar det i magen. Pirr i magen efter snart 3 år tillsammans.
Att sakna någon kan göra så himla mycket. Jag har lärt mig att ta vara på de små sakerna och jag uppskattar varje sekund jag får spendera med honom när vi träffas. Ett distansförhållande är verkligen något speciellt och jag är så glad över att vårt distansförhållande inte är mer än 16 mil. En sak är säker, hellre en kort stund tillsammans än ingen alls.
